“All warfare is based on deception.” Sun Tzu
S
pänningarna har ökat i Östersjöregionen och världen håller andan. Insatserna har inte varit så höga sedan det kalla kriget och bara ett litet steg i fel riktning kan skicka världen in i ett nytt världskrig av katastrofala proportioner. Den ekonomiska hierarkin har länge innehafts av USA- såväl som den rena militärmakten under 1900-talet. Detta har varit ett starkt incitament för den svenska regeringarna att ansöka till militäralliansen NATO. Speciellt då mycket av de politiska besluten som fattas tidigare utgått ifrån att freden var här för att stanna.
Den politiska ståndpunkten i Sverige länge har varit att avveckla det en gång mycket kapabla svenska försvaret. Sverige har från början av 1990-talet till slutet av 2017 drivit en tuff politisk ståndpunkt för att begränsa landets försvarsbudget. Ett försvar som en gång hade ett av världens mest avancerade flygvapen samtidigt som landet kunde kalla in nästan en tredjedel av sin befolkning för att stötta i försvaret av Sverige är nu ingenting mer än knappt 30 000 män och kvinnor.
Sveriges överbefälhavare uppgav till den svenska pressen att Sverige förmodligen inte kunde hålla sitt försvar i längre än 2 dagar mot en angripare, trots det nationella försvarsmålet på 3 veckor.
Men vinden har vänt när det gäller det ekonomiska övertaget i världen. Den ekonomiska krisen i väst har tagit hårt på nationerna i NATO - och på andra sidan jorden reser sig en ny auktoritet ur askan som en fågel Fenix..
Ä
nda sedan det kalla kriget tog slut har det skett en förändring i maktbalansen i världen. NATOs trupper har övergått från en vanlig "Force on Force"-kapacitet till en snabb insatsstyrka som syftar till att hjälpa till i kriget mot terrorismen. NATO har också varit ett attraktivt val för Sovjetunionens tidigare satalitstater. Och fler och fler länder rör sig mot väst likt EU-medlemskap. NATO såg fördelar med att flytta sin gräns längre in i öster och direkt i kontakt med gränsen till Ryssland. Detta som ett sätt att säkerställa säkerheten för de nya medlemsländerna i NATO som Baltikum.
Från ryskt håll så ser man att USA länge har planerat att etablera stridshuvuden med kärnkraftsförmåga i dessa regioner. Något som Ryssland har fördömt och menar att denna ökning av västlig aggression inte kan accepteras.
Rysslands ekonomiska underskott har gett NATO ett förtroende som aldrig tidigare skådats. Men många fruktar att denna ökning av förtroendet är ett dåraktigt förtroende, särskilt när militärmakten inte längre är tränad för att möta en fiende lika välutrustad som den egna.
Å
ret är nu 2024 och även om Sverige officiellt har lämnat in sin NATO-ansökan så har processen gått långt över tiden för var man ifrån början ansåg rimligt. Mycket på grund av andra länders vilja att göra frågan till inrikespolitiska vinster.
USA och andra medlemsländer i NATO har däremot gett sitt löfte att betrakta Sverige som en medlemsland under processen, i en eventuell konflikt...
För Rysslands del så har klockan redan börjat ticka och en, för svensk del, oroande diskussion på ryska statsmedia cirkulerade över internet här om veckan. "Om Sverige ändå är fienden, och kriget ändå är nära, varför inte slå nu, när NATO inte fullt håller dem om ryggen?".
D
et började med en en ljudupptagning på en FRA bas på Sveriges östkust. Klockan 02.37 nåddes Överbefälhavaren om meddelandet. Det gick inte längre att förklara på något annat vis. Det var ekon, men inte vilka ekon som helst...
Det var ekon ifrån främmande makt... Ett radareko på ett fientligt luftlandsättningsföretag...
Något stort var på gång, det undgick ingen, ett meddelande gick ut till Sverige allierade parter. Kriget kunde nu vara här. Frågorna alla ställde sig; var det det redan försent? Och skulle verkligen de andra nationerna hjälpa så som de lovat?
D
et dröjde inte länge innan kriget var ett faktum. Ryska specialförband inledde striderna genom att sabotera viktiga mål i Hällsjö och genom det bygga ett brohuvud för marktrupperna som kom söderifrån.
Den inledande striden blev hård med stora förluster på bägge sidor. Även om NATO-styrkorna gick förlorande ur slaget så hade man vunnit mycket för hur kriget skulle kunna komma att utvecklas. Flera nationer inom NATO hade hållt de som de hade utlovat och bidragit med trupp. Även om man hade övat tillsammans tidigare så är det ingenting emot den erfarenhet som förbanden fått genom att verka tillsammans i en verklig konflikt. Nu gällde det att vinna tillbaka den förlorade marken och driva ut inkräktarna till där de kom...